Schäfern som vallhund
Rasen är bara drygt 100 år gammal och den avsiktliga produkten av ett avelsprogram utfört av ”fadern till den tyska vallhunden”, Rittmeister Max von Stephanitz. Schäfern vann sin första berömmelse som arbetshund i den tyska armén under första världskriget. Då blev rasen verkligen berömd, och senare genom Rin Tin Tin-filmerna på 1930-talet.
Berömmelsen är välförtjänt. Dessa duktiga hundar blev polishundar, ledarhundar och filmstjärnor och visade sin intelligens och lojalitet. Schäfern är bland de mest respekterade raserna. Orsakerna är lätta för att finna. Schäfrar eller GSDs (German Shepherd Dog) är intelligenta, extremt lojala och skyddande, och mycket vackra.
Dessa gamla infödingar från Alsace är en lysande blandning av självkännedom och bestämdhet. De är medelstora på 34-41kg. Hanen är ungefär 61-66cm över manken (axelbenet), honan något mindre. Dess dubbelfärgade päls – vanligast svart och beige- och djupbruna ögon och vassa öron och fyrkantiga huvuden, ser de bra ut i rörelse eller vila.
Det finns flera under-raser, även om de ändå betraktas som äkta schäfer. Helvita tyska vallhundar har stor efterfrågan genom både sin skönhet men även disposition. Det finns också en långhårig sort som ser ut som namnet. Färgen är fortfarande mycket schäfer-liknande, men håret runt ansiktet och bröstkorgen är mycket längre än standard.
Idag är schäfrar stammisar på internationella hundutställningar, och vinner ofta topplaceringar – efter åratal av träning, givetvis. Deras slanka kantiga kroppar och iver att utföra uppgifter väl, kompletterar deras inneboende skönhet och goda uppförande. Av skäl som experter bäst känner anses de vita och långhåriga ”fel” och båda underkänns ofta på utställningar. Det finns ingen mall för smakomdömen.
Schäfer är med rätta berömd för sin förmåga att fungera som vakt och räddningshundar och blir samtrimmade med ägare eller tränare inom några månader. De är starka nog att utföra betydande arbete, men är inte alltför aggressiva till sin natur. Liksom de flesta hundar har de särskilda doftupptäckar-förmågor och används flitigt av polisen.
De njuter av utbildning och är en fröjd att samspela med. Men till skillnad från andra raser som dalmatiner eller retriever behöver de inte ständig aktivitet för att vara lugna och glada. De kan lika gärna bara titta på från åskådarplats. De kan vara nöjda med att gå gränspatrull eller bara ligga ner och vänta på nästa lek.
De är bra med barn och hotar inte normalt grannarna om de har fått utbildning i att reagera och låta ägaren tillåta besökare. De kan dock morra eller skälla, eftersom vem som helst som inte tillhör deras ”flock” naturligtvis är misstänkt.
De är i allmänhet mycket friska men schäfrar är något mer benägna för vissa åkommor än andra raser. Svullen mage (GDV, Gastrit Dilatation med tarmvred) är möjlig och inträffar när magen rör sig som en följd av överskott av vätska. Extern otit är en inflammation i hörselgången som ofta drabbar hundar med långa öron.
Men bortsett från sjukdomarna är schäfrar relativt lättskötta. Päls, naglar och annat kräver bara liten ansträngning för att hålla dem friska och se bra ut.
Schäfern har dubbel päls som består av kort, tjock, sträv överpäls och en mjuk, tät underull. Pälsen fäller något under våren, men det krävs endast blygsam vård. Ibland behöver den vattentäta pälsen ett bad, medan vanliga borstar är tillräckliga för att hålla huden och håret friskt.
Precis som med alla hundar är det viktigt att leta noga efter en enskild hund med god genetisk bakgrund. Populariteten hos denna ras, bland de 10 största i USA, har skapat svaga avelsprogram och ibland förekommer problematiska hundar. Uppsök en välrenommerad uppfödare. Insistera på god dokumentation av höftledsdysplasi och andra problem. Då du kan generellt sett vara lugn.